fredag 25 november 2011

fredag 18 november 2011

Pontus terrible morning

Pontus woke up by him self  in a  very big mouth.


When he was going to the kitchen he saw a very big ghost. The ghost forced him to eat a leg with peanut butter.


Then he was going to the bathroom to brush his teeth and when he was done he was thrown down the stairs.


After that he took his ghost car to school.

Ghost story


torsdag 17 november 2011

Storyline: Vägen


”Kristina, du kan ju inte göra något rätt!” skrek bonden till mig. Han var på väg att slå till mig, när jag vaknade med ett ryck. 
Jag pustade ut när jag förstod att det var den här mardrömmen som har varit en väldigt stor plåga sedan fyra år tillbaka. Det var när jag var 13 år och jobbade på en gård ganska nära min familjs gård. Jag började jobba på gården för att min föräldrar bara hade en liten gård, som gav lite föda. Det lilla som skörden gav då kunde inte mätta mig, mina fyra småsyskon, min mor och far. Så nu var det min tur att lämna gården. Mina äldre två tvillingsystrar hade gjort det när dom var i samma ålder som jag. Det var väldigt svårt att se dom lämna gården och jag visste att det var min tur om tre år. Nu jobbar jag på en betydligt större gård där jag har det mycket bättre. Här har jag nu ett bra jobb och kan få frukost och middag varje dag. Jag behöver inte heller arbeta jättelänge.
Jag gick upp och borstade mitt långa bruna hår som jag sedan flätade i en fast fläta. Sedan satte jag på mig min gråa klänning, mitt bruna förkläde och tog på mig mina trätofflor. Jag går sedan upp på den lilla grusvägen som leder mot stallet. Det är fuktigt och varmt i luften. När jag öppnar den tunga dörren till stallet ser jag hur den andra pigan, Lina, kommer gående mot mig med en trähink full med mjölk. Vi säger hej till varandra och Lina frågar om jag kan gå till bondens hus och värma mjölken som barnen ska få att dricka till frukost. Jag tar emot den fulla trähinken och går upp mot bondens hus, det är alltid lika nervöst att gå in i bondens hus för att hjälpa till med maten. Försiktigt öppnar den röda dörren och när jag kliver in i det lilla köket ser jag att Magdalena håller på att baka bröd. 'Det är nog bäst att jag skyndar mig att värma mjölken innan Magdalena ska sätta in brödet i ugnen'- tänker jag. Jag vill ju inte heller att barnen blir besvikna för då förlorar jag kanske jobbet och det vill jag inte. 
För med dom pengarna som jag lyckas få ihop vill jag kunna köpa nya kläder, få ett nytt jobb på en jättestor herrgård och kanske till och med gifta mig. Men att åka till Amerika är nog min allra högsta dröm. Det är väldigt många bönder och pigor här på gården som pratat om att dom ska lämna gården när dom fått ihop tillräckligt med pengar till en biljett. Om vi har tur och sköter jobbet bra så kan vi kanske få 5 riksdaler på en månad, men jag har hört att en biljett kostar 200 riksdaler. Men jag är väldigt sparsam. Så om jag har tur kanske jag kan åka till Amerika om tre år.
Jag går bort mot den svarta spisen och häller över mjölken i den stora grytan och börjar röra om lite. Efter en liten stund börjar det ryka lite, jag tar grytan och häller mjölken i två små skålar som jag ställer fram på bordet. Sedan går jag in i barnkammaren. Där ligger Maria och Axel och sover.

 Maria är en liten busig tjej som är fyra år gammal med klarblåa ögon och långt,blont hår som är lockigt. Axel är sex år gammal och lika busig som sin syster. Han är nästan en kopia av sin lillasyster. 
Jag tar av täcket. Axel vaknar direkt och hoppar ur sängen medan Maria vrider sig. 
”Kom nu, frukosten står på bordet”, viskar jag i hennes öra. 
Men hon vill fortfarande inte gå upp. Jag går bort till Axel och hjälper honom att klä sig. När han är klädd springer han glatt ut i köket och går jag tillbaka till Maria som ligger kvar i sängen. Nu känner jag doften av nybakat bröd. Jag tar upp henne i min famn och då vaknar hon. Varsamt hjälper henne att ta på sig sin klänning, borsta hennes hår och fläta det i två små flätor. Sedan tar jag henne i handen och vi går ut i köket. 
När alla ätit klart är det dags att ta hand om disken. Jag går ut till brunnen för att hämta diskvatten. Efter att allt är snyggt och prydligt i köket är det sedan var det dags för hårt arbete. 
En ”vanlig” dag.....??

Jag går ut till stallet. När jag öppnar den stora dörren till stallet känner jag hur doften av hö och djur slår emot mig. Det luktar gott. Till höger när man kommer in står det kvastar och högafflar. Jag tar en kvast och börjar sopa bort höet som ligger utspritt hela den smala stallgången. När allt ligger i en hög tar jag upp det med en högaffel som jag går ut och lägger i den stora gödselstacken bakom stallet.
När jag kommer in i stallet igen hör jag hur dörren öppnas. 
”Hallå?” ropar jag lite tyst.
”Ja, jag är här borta.”, hör jag hur någon svarar. Det låter som en tjej. Men det är ingen röst jag känner igen. 
Jag går lite tyst och försiktigt mot dörren. Där står det en ung tjej med långt blont hår och med klarblåa ögon. Hennes kläder är väldigt smutsiga och hon ser väldig fattig ut. Jag går emot henne.
”Hej, jag heter Kristina. Vad gör du här?”, frågar jag med en lite darrig röst. 
”Hej, jag heter Madeleine”, svarar tjejen "och jag ska bli piga här" fortsätter hon med ett stort leende på sina läpparna. "Vet du var husbonden är någonstans?" 
”Ja, han är  ute på åkern med dom andra drängarna. Kom här så  kan jag visa dig vägen”.
Jag öppnar den stora dörren och går ner på grusvägen som leder till den stora åkern, där drängarna brukar jobba på dagarna. När vi närmar oss åkern så hör vi hur husbonden skriker:
”Carl, stå inte där och lata dig! Maten kommer inte själv till bordet!”
Madeleine kollar lite förskräck på mig och jag kollar tillbaka på henne som inget har hänt. 
”Ursäkta....?” säger jag med en väldigt nervös ton på rösten.
Husbonden vänder sig hastigt om och kollar lite argt på mig. Men när han ser Madeleine som står bredvid mig så blir han genast lite gladare. 
”Ja hej. Jag ser att du har med dig vår nya piga Madelene”, säger husbonden. 
”Hej, det är jag som är den nya pigan”, säger Madeleine fast nu hon har inte den glada rösten, hon blev antagligen nog lite skrämd när bonden tittade på oss. 
”Ni två kan gå in i stallet och fortsätta att mocka och göra ordning i där, sedan kan ni gå in och hjälpa till med maten”, säger husbonden. 
Vi går tillbaka upp på grusvägen som leder tillbaka till stallet. När vi kommer in i stallet tar vi varsin högaffel och kvast och börjar genast rengöra i boxarna. Efter att vi har rengjort alla boxar, när vi ska gå och hämta nytt hö, hör vi hur dörren till stallet öppnas och hur den som kommer in gråter. Vi vänder och går tillbaka. Vid dörren ser vi hur pigan Ida står där och gråter. Vi går fram till henne och frågar vad som hänt. Hon berättar att husbonden slagit henne för att hon råkade välta högen med ved. Vi försöker trösta henne så gott det går. 'Husbonden har aldrig gjort så här mot någon av oss'- tänker jag bekymrat. Vi går in lite längre in i stallet och sätter oss på pallarna. Efter en stund när Ida har lugnat ner sig lite hör vi hur dörren öppnas och någon kliver in medan dörren stängs med en redig smäll. 

Vi tittar lite förskräckt  på varandra medan vi hör att det är husbonden som kommer med stora arga steg mot oss.
”Jaså, det är här ni sitter och latar er!?” skriker bonden.
”M-me-me-men... Men vi undrade bara vad det var som hade hänt med Ida”, svarade Madeleine lite tyst.
”Är det verkligen den enda ursäkten ni kan komma på?”
”Men det var ju så”, säger jag. 
”Jag har då inte anställt er här för att ni ska sitta och prata. Ni har också den turen att ni kan få mat här. Jag trodde ni hade förstått det, särskilt du Madeleine. Här har du fått det mycket lättare än på gården du jobbade på innan. Ska det vara så svårt att bara hämta vatten, laga mat och hjälpa till i stallet?”, säger bonden med en arg ton på rösten.
Madeleine ställer sig upp så hastigt att stolen välter.
”Nä, det tror jag inte men jag trodde du var snällare än vad du var mot Ida tidigare idag, det trodde nog alla här på gården ska jag säga dig!”, svarar Madeleine argt. 
”Jaså?” säger husbonden med en väldigt hemlighetsfull ton på rösten. 
Plötsligt slår han till Madeleine över kinden. Hon höjer sin hand och placerar den på kinden, som har börjat bli röd. Nervös reser hon pallen upp och sätter sig ner på den. Husbonden går fram mot mig och Ida, vi får också var sitt slag på kinden. Det var det obehagligaste jag känt på 4 år. Senast var innan när jag jobbade på den andra gården. Det var dagen innan jag började jobba här. Husbonden har aldrig varit så här taskig mot någon här på gården. 
”Seså gå nu in och hjälp till med maten”, säger husbonden.
Ingen säger något utan alla nickar. Sedan går han och smäller igen dörren efter sig. Vi reser oss och börjar gå upp till husbonden hus. 
När vi kom in i köket ligger det en massa rödbetor på bordet. Vi förstod genast att det skulle bli rödbetssoppa till middag och vi börjar genast skala och skiva dom. Madeleine frågar om vi brukar få frukost och middag här, vilket hon inte brukade få varje dag. 
”Ja, här brukar alla få frukost och middag”, svarar Ida. 
”Fast om vi får middag idag kan vi ju inte vara säkra på”, fyller jag i.
Sen blev det tyst.
”Jag är så hungrig, jag har inte ätit på 2 dagar”, säger Madeleine och tittar på mig. Jag nickar och vänder sedan på huvudet. 
”Nå..” säger jag. ”Hur känns det nu att jobba här?” 
”Ja, det är väl bra”, säger hon. 
”Okej, kul att höra att du trivs här. Hur gammal var du när du blev piga?”
”När jag var nio år blev jag piga på min familjs gård men sedan när jag var 13 år började jag jobba på en gården som var ungefär lika stor som denna."
”Varför började du jobba på en annan gård?”
”Jag trodde att jag skulle kunna få mer betalt. Men istället fick jag det sämre och jag ångrade att jag lämnade min familj. Jag kunde inte vara säker varje dag att jag skulle få något att äta. Dessutom blev jag slagen nästan hela tiden”.
” Vad hemskt det låter”, svarar jag.
”Det var det också. Får ni mat här varje dag?”
”Ja, här vi brukar få frukost och middag”.
”Ska ni inte jobba mer och prata mindre”, avbryter Ida oss.
”Jo, det har hon rätt i”, säger jag till Madeleine.
Men då kommer bonden in, tittandes med en läskig, övervakande blick på oss. Jag ryser till.
När vi äntligen är klara med middagen, ställer vi ner maten på bordet. Bonden slår sig ner, ropar på Maria, Axel och sin fru, Anna, och tittar på oss.
”Ni får ingen mat , ni ska mocka”, säger han och viftar med handen mot dörren. 
”Men....”, säger Madelene.
”Inga men”, säger han. Vi går ut till ladan. 
Det har börjat bli mörkt ute så dom andra drängarna kommer med alla djuren och låser in dom där dom där dom hör hemma. Vi sopar bort smutsen som kommer in när man tar in djuren för att kunna få bonden på lite bättre humör, hoppas vi.
Sedan börjar vi mocka det sista. Men efter en stund trillar Madeleine plötsligt ihop på golvet.
”Jag orkar inte mer, jag behöver näring”, säger hon och andas väldigt hastigt.
”Nej, bonden kommer slå dig om han ser att du vilar!”, säger jag oroad. Men då kommer jag på att jag kan ge henne mjölk. Det stod dessutom  en ko här inne, och i hörnan en hink. Jag mjölkar kon så snabbt jag kan. Sedan ger jag mjölken till Madeleine.
”Men du då”, säger hon och tittade på mig.
”Jag klarar mig, drick nu.” Hon tittar ner i mjölken, sedan dricker hon.
Jag hjälper henne upp på benen igen.
Efter en liten stund är vi äntligen klara. Vi går och hämtar nytt hö som vi lägger in i alla boxar inför natten, sedan sopar vi upp efter oss i stallgången. 
När vi äntligen är klara ser vi att det är väldigt sent, vi skulle sovit för länge sedan. När vi ärr på väg mot vårt lilla torp där vi har våra saker och sängar möter vi på husbonden.
”Ni sover här, inne i stallet, men inte i höet eller halmen”, säger han och slänger våra saker på marken, som han har packat ner i varsin säck, sedan går han. Vi får också en liten filt. 
När vi kommer in i stallet igen öppnar jag min säck, snabbt, för att se om han hade tagit mina pengar som jag har i säcken. Dom var kvar. Sedan lägger vi ut den lilla filten på golvet. Filten vi fick är så liten att den täckte knappt en av oss.
 Men vi försökte sova. Men det går inte, det gör väldigt ont att ligga på det kalla golvet. 
”Nu räcker det!” skriker jag.
”Vadå?” kollar Madeleine och Ida konstigt på mig.
”Han behandlar oss som skit och det har han aldrig gjort med någon här på gården.”
”Ja, det har hon faktiskt  rätt i”, säger Ida. 
Jag tar ett väldigt hastigt beslut. 
”Jag tänker lämna gården nu. Följer ni med mig?”
Ida och Madelene kollar osäkert på varandra men nickar efter en liten stund.
”Klart vi gör det”, säger Madeleine glatt. 
Jag packar ner den lilla filten i min säck sedan tar vi våra säckar på ryggen och börjar gå mot den stora landsvägen mot staden. 
Det är kallt och dimmigt ute. Efter att vi gått en stund ser vi några andra gående en bit längre fram. 
”Vem är det?” frågar Madeleine 
”Jag vet inte”, svarar jag och Ida samtidigt.
Dom som gick längre fram stannar upp och vänder sig om. Vi kollar på varandra men fortsätter att gå framåt. När vi kommer närmare ser vi att det är........
Flytt till staden
När vi kommer ännu närmare ser vi att det var Johan, Lukas och Alfred. Dom stannar upp och väntar tills vi kommer fram till dom.
”Så ni har också lämnat gården?” frågar Ida.
”Ja, det har vi” svarar Lukas.
”Men varför lämnar ni gården?” frågar Madeleine.
"Husbonden slog oss nästan hela tiden efter att du och Kristina hade lämnat åkern. Han har aldrig gjort så mot någon på hela gården”, förklarar Johan. 
”Vad är anledningen till att ni lämnar gården?” undrar Alfred.
”Jo, det började så här att Ida kom gråtandes in i stallet för att husbonden slog henne för att hon råkade välta högen med ved. Då tröstade jag och Madeleine henne och när hon hade lugnat ner sig kom bonden in och blev jättearg på oss. Han sa att han inte hade anställt oss för att vi skulle sitta och lata oss på dagarna, särskilt Madeleine då. Men då sa Madeleine till honom att hon inte trodde att han hade gjort det men att hon trodde han var snällare och att vi andra också tyckte som hon”, förklarar jag.
”Var det därför ni inte var vid middagen?” frågar Alfred.
”Ja, det var vi som hade lagat maten men vi var tvungna att fortsätta i stallet. Därför var det inte så rent i stallet när ni låste in djuren. Vi fick inte heller sova i torpet utan i stallet på golvet på en väldigt liten filt som knappt täckte en av oss. Då fick jag nog och bestämde mig för att lämna gården”, sa jag.
”Det var verkligen elakt”, svarar Alfred och Johan på samma gång. 
Efter någon timmes gående steg solen allt mer och alla hade ont i fötterna så vi bestämde oss för att vi skulle vila lite. Vi satte oss ner  på marken. Efter en stund hör vi ljudet av hästhovar.
”Ni kan inte sitta här på landsvägen”,ropar en röst. Det lät som husbonden.
Vi tar upp våra saker och flyttar oss snabbt  till sidan.  När vi såg den bruna hästen andades vi ut. Det var inte husbonden som tur var.
”Vart är ni på väg?” frågar manen.
”Vi är på väg mot stan”, svarar vi i kör. 
”Vill ni åka med? 
Vi tvekar först lite men nickar efter en stund.
”Hoppa på då, för vi har inte hela dagen på oss” säger han och hoppar ner för att hjälpa oss. 
”Jo, föresten jag heter Magnus.”
När allt och alla var med så åkte vi in mot staden. Efter ett tag blir det tätare med hus och vi kunde ser allt fler människor med häst och vagn. Plötsligt stannar han och säger:
”Ni måste hoppa av här. Men jag lovar att jag ska hjälpa er att få ett jobb här.”
”Varför ska du lämna oss nu?” frågar Ida med en liten sorgsen röst.
”Jag ska inte lämna er. Men det finns folk här som inte gillar att vi som är lite rikare tar med oss folk som vi vill hjälpa in i staden. Gå nu så långt tills ni ser en stor herrgård.” 
Det är det sista han säger till oss.                                 
När han sa det så blev jag väldigt nervös. Jag som trodde att allt var jättebra i staden, men jag hade kanske förväntat mig för mycket.
När vi kommer in en bit i staden så var det ganska mycket folk som trängdes fram på dom smala gatorna. Vi går fram på gatan bland allt folk så ser Johan ett hus som det hänger en massa hästskor på. Vi hade aldrig sett något liknande förut och blev väldigt nyfikna och går dit. När vi kommer till den röda dörren ser vi att det väldigt många där inne. Så vi bestämmer oss för att gå in. När vi kommer in kollar alla på oss. 
En flicka med långt ljust hår och klarblåa ögon kommer fram till oss och frågar om hon kan hjälpa oss med något. Lukas säger att vi är från landet och att vi är på väg till en stor herrgård. Men att vi inte visste heller riktigt vad det här var för ställe. Flickan som hette Agnes berättar att det var ett ställe där man gör skor till hästarna och att dom hade den turen att man faktiskt sökte tre personer som skulle kunna jobba där.
”Det skulle vara jättekul om vi skulle kunna det men vårt problem blir om vi jobbar här är att vi vet inte var vi ska sova och äta”, svarar Alfred.
”Det finns ett hus för oss som jobbar här som vi bor i och vi får mat morgon och kväll.” 
Lukas, Alfred och Johan tvekar lite men säger till sist ja till jobben. 
”Vad roligt att ni vill jobba här. Då ska ni få följa med mig här.”
Innan dom går så kramar vi dom och önskar dom lycka till. Det var tråkigt att vi skulle skiljas nu men vi var glada för deras skull. Magnus sa att han skulle hjälpa oss att få ett jobb här så vi kommer inte att hamna på gatan i alla fall, det var skönt. 
När vi kommer ut på gatan igen var det varmt, solen skiner och det var ännu mer folk på gatan. Folk kollar konstigt på oss hela tiden vilket gjorde mig nervös för jag tänkte hela tiden på vad Magnus hade sagt till oss. Men det var inte heller så konstigt att dom gjorde det. Det enda vi hade på oss var en smutsig grå klänning och ett brunt förkläde medan dom andras kläder var fina och rena. Plötsligt kommer det en ganska fattig man fram till oss som frågar om vi behöver hjälp med något för vi ser ganska bortkomna ut. 
”Vi vet vart vi ska”, säger Madeleine.
”Är ni verkligen säkra på det? Jag menar ni ser ganska bortkomna ut”, säger manen.
”Ja, vi ska möta en person här i stan snart.”
”Jaså, vem är det?”
”Det kan jag inte säga dig”, svarar Madeleine och börjar springa.
Jag och Ida springer efter henne allt vad vi orkar men det är verkligen inte lätt att komma fram bland allt folk. När vi tror att vi har sprungit ifrån manen så ser vi en byggnad längre fram. 
”Kolla där”, säger jag och pekar.
Dom andra kollar upp. 
”Det är nog den herrgården han menade”, jublar Ida.
När vi kommer fram så står Magnus där. 
”Vad bra att ni kom hit oskadde. Men var är Lukas, Alfred och Johan?” 
”Dom fick jobb på ett ställe där man gör skor till hästar”, berättar jag.
”Där vet jag att dom är säkra.”
”Var ska vi jobbar någonstans då?”
”Jo, jag tänkte att du, Ida och Madeleine skulle få jobba här hos mig. Det jobbar också andra pigor här, men eftersom ni inte riktigt känner till hur man gör alla saker här i staden så ska ni få jobba hos mina vänner också. Kom nu jag ska visa er ert nya rum som ni ska ha.” Förväntansfulla följer vi efter Magnus och när vi kliver in i herrgården är det jättefint.
När vi kommer in i vårt nya rum så finns det tre sängar, tre stolar och ett bord. På bordet står det tallrikar med mat. Det ser ut att vara potatis och saltsill. 
”Här ska ni sova, det står mat där på bordet. När ni har ätit klart så kan ni ställa disken i köket, sen är det bäst att ni går och lägger er. Det har ju varit en väldigt lång dag.” 
Vi tackade för allt vi fått sen gick Magnus. 
Vi satte oss till bord och började äta. Det var jättegott. Vi hade ätit saltsill och potatis innan men vi hade aldrig fått så här mycket mat som vi fick. Nu hade det börjat skymma lite ute fast att klockan inte var så mycket. Mätta och belåtna går vi ut i det stora köket med vår disk. I köket var det varmt av ugnen. Astrid, som hade lagat maten sa att vi skulle ställa disken på bänken. Vi tackade och ställer våran disk där hon ville ha den. När vi ska gå tillbaka så tar hon tag i min arm och säger:
”Jag känner igen dig” medan en tår rinner ner för hennes kind.
”Öm.... gör du?”
”Ja, känner du inte igen mig?” 
”Nej, faktiskt inte. Vem är du?”
”Det kan jag förklara i morgon. Seså gå nu och lägg dig. Jag har hört att ni har haft en lång dag.”
Jag gick tillbaka till vårt rum där Madeleine och Ida redan hade krupit ner i sina sängar. 
När vi alla ligger i varsin så frågar Ida mig varför jag kom lite senare.
”Ni vet Astrid, hon som gjorde maten till oss. ”
”Ja, vad är det med henne?” svarar dom förväntansfullt.
”Hon sa att hon kände igen mig och undrade om jag kände igen henne.”
”Konstigt. Men jag tyckte faktiskt att ni liknade varandra”, säger Ida. 
”Jaså”, säger jag. 
Det var det sista vi säger till varandra. Jag har väldigt svårt att somna den natten. Det som Astrid sa till mig snurrade i mitt huvud. Det var också en dröm för mig att få jobba på en stor herrgård. Nu har den drömmen också slått in. Men efter en lång tids tänkande så somnar jag. 
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag vaknar av att Astrid väckte mig. Hon berättade att Magnus hade sagt till henne att han skulle ge oss lite pengar idag så att vi skulle kunna gå och handla nya saker och att frukosten väntade i köket. Ida och Madeleine hade redan gått upp. När jag står och borstar mitt hår kommer jag och tänka på vad Astrid hade sa till mig igår. Jag förstod inte hur hon kunde känna igen mig. När jag är klar går jag ut till köket. Jag känner doften av nybakat bröd. När jag kommer ut i köket sitter Madeleine och Ida vid bordet. På bordet stod det en skål med gröt åt mig, men även en korg med nybakat bröd. Vi får smör och ost att äta till brödet. Jag har nog aldrig ätit en så god frukost i mitt liv. När vi sitter  vi bordet så kommer Magnus i med tre små säckar. 
”Godmorgon. Har ni någon aning vad ni ska få göra idag?”, frågar han.
”Nej”, svarar vi.
Han ger oss varsin säck. 
”Kolla i säcken”, säger han.
Vi öppnar våra säckar och där ligger det en massa mynt. 
”Idag ska ni få handla lite nya kläder och andra saker som ni kan behöva här. Astrid och Anna ska hjälpa er att hitta rätt saker." säger han och går tillbaka till sitt rum.
”Jag och Anna vill prata med dig Kristina om det går bra?” frågar Astrid. 
”Ja, det går bra”, säger jag och följer efter Astrid.
När vi kommer in i vårt rum så sätter vi oss på min säng. Just då kommer Anna in. Det ser ut som om hon och Astrid är tvillingar. Dom är så lika. Det får mig att tänka på mina egna två tvillingsystrar som jag inte har träffat på länge. Hon går fram till mig och kramar mig. Sedan sätter hon sig bredvid mig. Nu när jag sitter mellan dom så är jag väldigt nervös. Det enda jag vet är att Astrid känner igen mig. Men varför ska jag få redan på nu.
”Jo, som jag sa igår så känner jag igen dig. Det gör Anna också.”
”Ni är väldigt lika och ni får mig att tänka på mina två tvillingsystrar som jag inte träffat på en evighet. ”
”Det är nämligen så här att......” men mer säger hon inte. Tårarna rinner ner för hennes kinder.
”Jag och Astrid är dina två tvillingsystrar ”, säger Anna gråtandes. 
Jag kunde inte tro att det var sant. Dom två som satt och kramade om mig gråtandes var mina två efterlängtade tvillingsystrar. Dom torkar bort tårarna från kinderna medan dom rester på sig. 
”Vi måste nog hämta dom andra och gå till torget” säger Astrid. 
När vi kommer in i köket igen sitter Madeleine och Ida där och pratar.
”Vi har tänkt att gå till torget nu. Ska ni följa med?” frågar Anna.
”Ja, det ska vi” svarar Ida snabbt. 
”Vi ska även handla lite grönsaker så jag tycker att vi börjar att handla dom” säger Anna.
När vi står på torget vid det stora grönsaksståndet så kommer det två kvinnor rusande mot oss. 
Det visade sig att den ena också heter Kristina och den andra Nina. Kristina har svart ganska långt hår, mörk bruna ögon och ser ut att vara i våran ålder. Nina var väldigt lång och hade blont hår och gröna ögon.
”Varför springer ni?” frågar Ida.
”Vi ville bara få det överstökat, vi jobbar hos en av de rikaste männen i staden. Vi ville få en bra start” , svarar Kristina medan hon hämtar andan.
”Okej, vi kommer från landet. Vi flydde för att vi ville ha det bättre. Vi bor och jobbar också hos en av de rikaste i staden”, berättar jag.
”Vi kommer också från landet, vi ville också ha det bättre. Men en så länge går det ganska bra, men vi har inte varit här så länge”, säger Nina
”Vi har inte heller varit här i sta........” , men mer hinner jag inte säga, för att stadens präst har ställt sig på en tunna. Han säger att man ska gå till kyrkan oftare, gud var allt. Vi ska gå till kyrkan varje söndag. Arbetarna ska sluta att supa och börja leva ett rättfärdigt liv, komma till kyrkan. Han berättar även om att man kan bli frälst. Vi ska inte heller underskatta gud. Jag visste själv inte om gud fanns. För det är bara en person som man pratar om. Ingen har sett gud. Inte någon jag vet eller hört. Men bara några minuter efter att prästen pratat klart så kliver det upp en man på en annan tunna. 
”Ni måste lyssna på honom”, säger Astrid förväntans fullt medan hon väntar på att han ska börja prata.
”Vem är det?”, frågar Madeleine.
”Han är socialdemokrat.” förklarar Astrid. 
Mannen som står på tunnan säger att vi inte skulle lyssna på vad prästen hade sagt. Nu verkade det som att många fler lyssnar på honom än prästen. Han sa också att man kanske jobbade väldigt hårt innan i veckan. Då skulle man inte slösa bort sin dag på att sitta i kyrkan utan att man skulle vila istället. Det höll jag med honom om. Jag ska ska kanske inte klaga på att jag jobbar mycket och behöver vila. Jag har hade ett bra jobb innan jag kom till staden, men nu har jag ett ännu bättre. Så trötthet kan jag inte klaga på för jag vet att det finns andra som har det mycket svårare än mig. När han stod där uppe så ropar någon: 
”Gå genast ner där ifrån!” 
Det är länsman som kommer. Allt folk flyttar sig snabbt undan så att han kommer fram. Mannen verkar inte lyssna, utan fortsätter att prata.
”Om du inte går ner därifrån nu så blir jag tvungen att ta dig till arresten”, hotar länsman. 
Det sista han säger var att han skulle komma tillbaka. 
”Äntligen är vi klara med alla våra ärende!”, pustade Ida ut. 
Trötta gick vi tillbaka till herrgården som vi bodde på. Väl inne i köket la vi alla varorna på bordet. 
”Ni kan vila nu. Vi har en överraskning till era sedan men det får ni veta sen.” säger Astrid.
Vi går tillbaka in i vårt rum. Madeleine och Ida sätter sig vid bordet och börjar prata. Men jag går och lägger mig i min säng. Jag tänkte på allt jag hade upplevt idag. Det var faktiskt ganska mycket när jag tänkte efter. Sedan somnar jag. 
När jag vaknar igen så har det börjat skymma ute. Ida och Madeleine håller på att prova sina nya klänningar. Jag går upp och sätter på mig min klänning. Den är väldigt skön. Just då kommer Astrid in. 
”Kom nu, ni ska få se eran överraskning.”
Vi kollar spänt på varandra. Men går efter henne till köket. När vi närmar oss köket känner jag en lukt jag inte känt förut men det luktar gott. När vi kommer till köket står bordet dukat med potatis, stek och sås. Det luktar ljuvligt. 
”Vad väntar ni på?” frågar Magnus. 
”Ehh...” är det enda svar han får.
”Sätter er till bords och bara ta för er.”
Vi sätter oss till bords och börjar äta. Jag har nog aldrig ätit så här god mat i hela mitt liv. Mätta och belåtna så dukar Astrid och Anna av bordet medan Magnus och vi andra sitter kvar vid bordet. Han frågar var vi jobbade innan och vi berättar för honom att vi hade ett bra liv innan men nu så har vi det ännu bättre. Efter en väldigt lång stunds pratande så känner jag lukten av äpple. Det har jag också rätt i. Medan Anna dukar fram nya tallrikar så tar Astrid ut äpplekakan ur ugnen. Den smakar ljuvligt. Efter en lång dag och mycket god mat så går vi och lägger oss. Jag är mycket trött. När jag ligger i min säng funderar jag på middagen som vi fick. Det är den godaste jag ätit i mitt liv. Det har också varit den bästa dagen i mitt liv, jag hoppas jag kan fortsätta ha det som jag har det nu.

tisdag 1 november 2011

Labb: Bananlabb 25/10-2011

Bananlabb
Syfte: Syftet med laborationen var att ta reda på hur mycket socker det finns i en banan.
Materiel: 
  • Banan 
  • Mortel
  • Tändstickor
  • Brännare
  • E-kolv
  • Trefot
  • Bägare
  • Tratt
  • Filtreringspapper
  • Våg
  • Vatten
Utförande: 
1. Väg er bananbit och er tomma bägare
2. Skriv noga upp resultatet
3. Finfördela bananen i en mortel, blanda med lite vatten.
4. Filtrera
5. Häll ‘sockervattnet’ i samma bägare som ni vägt.
6. Koka bort vattnet med brännare
Vi fick en del av en banan som vi skulle väga och sen vägde vi en bägare utan något innehåll. Sen skulle finfördela bananen i en mortel, vi tillsatte även   vatten så de skulle bli mera ”flytande” för att det skulle bli lättare att filtrera ut sockret. Sen en tratt som vi satte ett filtreringspapper i och tratten satte vi i en e-kolv. ”Sockervattnet” filtrades och  rann ut. Sockervatten  filtrerats så hällde vi tillbaka det i bägaren som vi vägde i början. 
Vi kokade sedan destillerade vi bort vattnet med hjälp av brännaren och trefoten. Vattnet förångades och då återstod sedan sockret i bägaren. Sen vägde vi bägaren med socker. Då tog vi vikten minus bägarens vikt och då fick vi sockrets vikt. Då kunde man sedan på ett ungefär räkna ut hur mycket socker det fanns i procent. 
Resultat: 
När vi tillsatte vatten till  bananen så gjorde vattnet så att det och sockret i bananen blev en lösning. Senare när vi filtrera bananen så rann blandningen igenom medan den mosade bananen stannade kvar i filterpappret.
 När vi destillerade blandningen så förångades vattnet och sockret återstod. 

Grupp
Vikt banan (g)
Vikt socker (g) 
%Socker
Bägare (g)
1
35,2
1,3
3,69
100,7
2
38,5
1,4
3,64
102,0
3
37,1
2,3
6,20
54,6
4
32,0
4,4
13,75
148,3
5
36,1
1,6
4,43
145,4



6,34

Slutsats:  
Vi lyckades med laborationen att ta reda på hur mycket socker det finns i en banan och kom fram till att det finns 6,34% socker i en banan. Men jag tror att det finns mer socker i en banan men att vi inte fick ut allt socker för att det hade tagit för lång tid att filtrera ut allt och man hade nog fått göra det några gånger för att få ut allt. När jag kollade på internet så står det att det finns 12,2% socker i en banan*.
Man kan ta reda på hur mycket socker det finns i olika saker, bara man använder rätt metoder.