Nio. Nio år i grundskolan, dessa år har varit som en road trip utan destination som nu lider mot sitt slut, men med en vägbeskrivning på början av min nästa road trip. Som en ensam sjuåring påbörjade jag min resa utan att veta hur åren framför mig skulle se ut. Vart denna resa skulle leda mig hade jag ingen aning om. På resan har jag inte varit själv. Vid olika tillfällen under resan finns det fler eller färre personer som åkt samma väg som jag.
Början var trög och tråkig. Var det verkligen inte mer än 30 km på den här vägen? Att vara blyg och hamna bland en massa främmande människor var lite som att vara lost och inte veta vilken avfart man skulle välja för att förhoppningsvis komma ut på en snabbare väg. Ett år senare när jag gick i tvåan verkade det som jag hittat en lite snabbare väg, det måste varit 50 km här i alla fall. Jag hade hittat saker som intresserade mig, vi alla kan nog komma ihåg alla tal, talföljder, räknesätt för att inte tala om de uppgifterna där man skulle räkna ut ett tal och färglägga med en färg beroende på vilket svar man fick. Sen kan vi alla nog också minnas det där datorkörkortet man skulle ta. Vilket förövrigt var lite roligare än annat man gjorde i skolan, som att läsa böcker för min del. Efter att visat läraren hur du kunde sätta på datorn, öppna, skriva, spara, skriva ut ett dokument fick du det det efterlängtade datorkörkortet. Nu gick det i 70 km!
Då jag trodde att en snabbare väg fanns framför mig var det som ett vägarbete hindrade mig att hålla 70 km. Trean innebar en ny klass. Blygheten var tillbaka men jag genomförde inte resan ensam. Bland alla andra på vägen hittade jag en vän för livet, Sandra. Nu var vi nere på 50 km igen. Under hela 3:an och 4:an var det matte som fick mig motiverad, no var ett ämne som jag fastnade för direkt! Jag blev ännu mer motiverad när jag hittade mitt drömyrke. Jag skulle bli läkare,det fick mig att se slutet av detta vägarbete. Rätt hade jag sätt, jag var nu förbi vägarbetet och uppe i 70 km igen! Strax efter blev vägen till en 90 väg och alla bra stunder gick 100 gånger snabbare. Mitt under denna 90 väg gick jag nu i 5:an och 6:an. Intresset för matte och no utvecklades ännu mer under dessa två sista år på Hubbe. Allra sista tiden i 6:an gick i 100 km. Jag längtade så mycket efter att få börja högstadiet, få byta skola, börja i ny klass, få nya vänner, nya lärare och framför allt så tog det mig närmare mitt drömjobb.
Det kändes som att sommaren mellan 6:an och 7:an gick extremt långsamt, men så långsamt gick det inte. Men jag var nog nere på 70 km. Jag var förväntansfull på att börja på ny skola, få ny klass och nya vänner. Trots att det kändes som att det tog 100 år innan sommarlovet var över behövde jag inte längta själv. När vi var fem år skiljdes vi som bästisar och på sommaren återförenades vi som bästisar igen. Många av er kan nog hennes namn men för er som inte vet är namnet Minna.
Tanken på att kunna köra i 100 igen var bara att glömma. Den positiva tanken jag hade på att börja 7:an blev inte så positiv som jag tänkt mig. Vägen blev jobbig igen och tiden gick saktare. Det var som att jag var lite lost och inte visste vilken väg jag var på. Definitivt visste jag inte vart jag skulle köra. Att hålla farten var också lite svårt. Hela 7:an och nästan hela 8:an var jobbig. Den tiden bestod av bråk i klassen, särskilt bland tjejerna. Klassen var ingen klass. Den var grupperad och killarna var verkligen inte ett alternativ till vänner. När vi tänker tillbaka på allt tjat som våra klassföreståndare la ner på att vi bara skulle blanda oss i matsalen och inte bara sitta med våra “vanliga” vänner kan vi nästan skratta åt idag. För i 8:an vändet det. Det var som att alla insett hur fantastiska alla var på sitt eget lilla vis. Alla började prata med varandra och på skolavslutningen var det nästan lite sorgligt att bryta upp kontakten under några månader.
Tiden i 9:an har gått snabbt och det känns som att komma ut på motorvägen, det har gått för snabbt. Det betyder även att denna resan lider mot sitt slut. Det känns både konstigt, kul, lite sorligt men ändå så spännande! Trots att 9:an gått i 110 eller mer har det hunnit hända en massa saker! För detta är ett år kommer jag aldrig glömma! Året har bestått av en massa oväntade saker. Jag trodde att jag hittat mina vänner men tydligen hade jag inte det, jag har fått ännu fler vänner!
Ett speciellt minne som kommer påminna mig extra mycket om denna klassen är lägerskolan. Stämningen blev så mycket bättre i samband med lägerskolan, vi kom närmre varandra och vi blev helt enkelt en tajtare klass. Tillskillnad från 8:an blev killarna ett alternativ att prata med, de blev även ett alternativ till vänner. När jag började på Gunnesbo trodde jag aldrig att jag skulle frivilligt säga ett ljud till vissa personer men där hade jag så fel! Känslan jag har idag är att de alltid kommer att finnas med mig på vägen på ett eller annat sätt.
Även att det sista året bestått av många måsten för att nå fram till den oklara destinationen finns den nära. Prov, efter prov, efter prov har tagit oss närmare slutet. Jag har min vägbeskrivning och vet vart jag ska köra när jag hoppar in i bilen igen.
Nu kan vi alla skymta vårt mål. Där borta vid horisonten finns vårt mål som vi tillsammans kämpat mot. Trots att vi inte kunnat hålla samma fart hela vägen finns målet där…
Jag hoppas att alla har en lika bra vägbeskrivning med er när ni ska påbörja er nästa road trip, vi ses kanske på vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar